Exella

Tappat kontrollen
pulsen börjar öka kraftigt .. munnen tysnar och stelnar helt . Hjärtat skriker så högt att jag inte kan höra vad det försöker förmedla, det hemska skriket isar sig ut i blodet som trögt fortsätter pumpas ut i min kropp. Jag håller för öronen för att försöka dämpa det ihärdiga tjuten men dem ohörliga skriken kommer infrån och går inte att stoppas. Skriken pumpas upp i huvudet , huvudet som redan är överansträngt blir totalt okontrollerat och all tankeverksamhet låser sig och jag känner bara hur mitt isiga blod dunkar i tinningarna så det smärtar enda ner i knäna. Kännslorna går snabbt upp i panik även dem totalt utanför min kontroll. Nu pumpar isen inom mig bort min kännsel och jag tappar uppfattningen om tid och rum, Om liv eller dröm. Min kropp töms långsamt och plågsamt på all styrka, all min kraft. Benen viker sig medans jag förbrilt försöker hitta tillbaka till verkligheten. Faller hårt men utan smärta ner på marken, tar mina händer på huvudet och försöker andas. Min kropp är inte mottaglig av syre längre utan varje andetag är en kamp. Jag känner mig isolerad för även om min kropp lever i en annan värld i en glaskupa med en halv taskigt perspektiv på världen så är jag levande död. För jag existerar fysikst men är död psykiskt. Ingen kan nå mig, jag har tappat bort mig i mig själv. vill ut, vill andas, vill känna kännslor .. Psykosen tar mig in på ett djupare plan och biter sig hårt i mig så jag tappar min syn. Blind, döv och oåtkomlig, skyddad från allt så vilar min kännslolösa kropp mot min förstörda knän. Det enda jag känner är mitt hjärtas smärta .. alla sår och märken som livet ristat in i mig spelas upp för mig genom kännslor. Det gör ont , jag vill ut men jag är fast i min egen självdestruktiva nivarna. Mitt huvud skriker åt mig att jag är svag , jag kämpar emot jag är stark ! Starkare än min fantasi som låser fast mig här. Jag skakar till och märker att jag skriker, gråter och trycker händerna mot huvudet som jag försöker lindra smärtan. Känns som hjärtat stannar till , jag faller hårt mot golvet flämtandes efter att få syresätta mitt torra blod. Känner hur ont det gjorde att landa , känner att jag är fri igen .. jag lever.  Min panikattack är slut.
Read my mind , help me to be courageous
Nu har ännu en dag passerat min värld utan att jag minns vad som hände..  Ber om ursäkt för uteblivna livstecken ifrån mig men jag har varit med om en livs givande resa. Vet att mina ord blir till gåtor i era ögon,  men jag talar ärligt klarspråk. Mina vänner jag tvekar, tvekar så att jag får svårt att andas. Hjälper det att blunda?   Kan någon ge svar åt mina frågande tankar? Ett förvirrat sinne gör ont. Dödar livs gnistan och skapar konflikter mellan nära och kära. Jag vill inte bli en mytoman och jag vill inte sjunka dit ner. Jag vet inte hur jag ska lägga upp mina ord så att ni ska förstå .. Jag saknar själv förståelsen. Önskar att jag var så modig som mina tankar försöker få mig att vara. Mod, ge mig mod. Styrka, ge mig styrka. Jag vill leva igen ..